Mickes fotosida

På min sida vill jag göra en kort presentation av mig, mitt fotointresse och mina kreativa visioner. Detta ska inte vara någon större textmassa, utan jag vill istället låta mina tidigare foton sköta det mesta av snacket. Rent visuellt vill jag att sidan ska bestå av något typ av kollage med kanske tre-fyra klickbara bilder som man får upp i stor storlek.

Min målgrupp är presumtiva arbetsgivare; bildbyråer, reklambyråer, helt enkelt alla som har behov av bilder för att presentera sina egna idéer. Jag tänker mig mer sidan som en reklamsida för min fotografiska begåvning än en ren CV.

Eftersom sidan är tänkt att göra reklam för mina foton och/eller mina fotografiska tjänster så vill jag att den ska vara lika interaktiv som annan reklam, dvs. knappt interaktiv alls. Jag har inget intresse av att ha någon gästbok, kommentarer från besökare eller annat kladd. Den ska vara stilren, lättnavigerad och enbart innehålla den nödvändigaste kontaktinformationen, helst bara email.

Limits to information

Ibland fylls jag av en känsla av olust över den riktning som vår mänskliga utveckling tagit. Det kan ha en konkret orsak, såsom vår moderatledda regerings människofientliga attityd eller försäkringsläkares nonchalanta inställning till mänskligt lidande, eller så är det något mer allomfattande och mer abstrakt. Artikeln ”Limits to information” gav mig konkreta olustkänslor kring just en sådan övergripande trend.

Med ny teknik kan enorma mängder information spridas med blixtens hastighet. Teknikivrarna (och de är många) påstår att denna informationsålderns Big Bang är lösningen på alla våra problem. Författarna till artikeln nämner Microsoft som exempel och citerar en reklamslogan: ”Where do you want to go today?”. Vadå åka? Som de skriver så tar Microsoft för givet att alla deras kunders önskemål, drivkrafter och längtan kan sammanfattas i nollor och ettor på en datorskärm, och att människor är är tillfreds med att sitta framför denna skärm på sina två skinkor, med ryggen krökt som en ostbåge. Mina tankar börjar nu driva iväg och olustkänslan tilltar.

Som författarna också medger så finns har informationsteknologin inneburit enorma förtjänster för oss människor, men någonstans kan jag känna att den även bidragit till en viss avhumanisering av oss som art. Människan är ett flockdjur och har ett starkt behov av mänsklig interaktion. Internet har gjort det lättare för människor att behålla kontakten med andra, och att även knyta nya kontakter oberoende av geografisk placering. Baksidan är att datorskärmen för många fungerar som ett fönster mot omvärlden och själva hjärtat i ens sällskapsliv. Mycket av den sociala interaktionen sköts via ett tangentbord och käcka ljudsignaler inlagda i programvaran. Jag går själv inte skuldfri. Exempelvis flyttade jag in i fyra rum och kök med två andra killar, och när vi fick igång vår internetuppkoppling så skämtade vi och sa att ”höhö, snart sitter vi och frågar på ICQ om toaletten är ledig”. Mycket riktigt, några veckor senare kom frågor på datorn om besöksstatusen i badrummet, huruvida någon hade lagt beslag på spisen och så vidare.

Även om detta låter som en komisk, men perifer, upplevelse så sköts många relationer via informationsteknologin. Framför allt inom företagsvärlden är detta önskvärt, eftersom det finns stora pengar att spara genom att kommunicera via teknik istället för öga mot öga. Jag vill också hävda att frånvaron av direkt mänsklig kontakt inom företagsvärlden har bidragit till framväxten av en tämligen cynisk terminologi. Individuella anställda omnämns i styrelsedokument som ”produktionsenheter” och de anställda som kollektiv benämns ”humankapital”. Detta är vad jag vill kalla exempel på en avhumaniserande terminologi. För några år sedan lanserades dessutom det numera populära uttrycket ”social kompetens”, vilket i vissa situationer enbart fungerar som en måttstock för hur mycket skit en anställd är villig att ta från högre instans. Och ta bara ett sådant enkelt begrepp som ”socialt nätverk”. Vem vill egentligen tänka på sin släkt och sina vänner som ett ”nätverk”?

Det jag beskriver ovan är dock symptom på en västerländsk sjukdom. Det finns fortfarande stora områden i världen som (tack och lov, kanske) ännu inte inkluderats i vår högteknologiska gemenskap. Det krävs ju dock ingen längre tids fundering för att inse att vårt konsumtionssamhälles enorma utbud av varor och tjänster har en pacificerande effekt på befolkningen. Många produkter och tjänster har ju effekten att nyttjarna har allt mindre direkt kontakt med andra människor. Visst, man kan hävda att det finns en social lockelse i att ha 500 digitalkanaler i vardagsrummet eller en fet surroundanläggning kopplad till datorn, men jämför detta med att fösa ut ett gäng människor på en gräsplätt och ge dem en fotboll (eller ett flak öl…). Vad är mer socialt? Vill man spinna vidare på detta så kan man hävda att det finns ett medvetet syfte med att hålla människor separerade och åtskilda, men för stunden så lägger jag konspirationsteorierna åt sidan.

Gör mig nu till viljes och låt mig flumma iväg i en större tanke. Vad är det egentligen som säger att mänskligheten är skapelsens krona, slutstationen på den evolutionära resan? Det är naturligtvis vår antropocentriska livssyn som gör oss motsträviga att tänka en annan tanke. Men skulle det vara orimligt att tänka sig att nästa steg på den evolutionära stegen är maskinintelligens? Som jag beskrivit ovan så har steg redan tagits i den riktningen; maskinteknologin blir alltmer avancerad och vi har till och med börjat benämna oss själva på ett sätt som tonar ned vårt mänskliga värde. Maskiner överträffas oss redan på i princip samtliga punkter; de är uthålligare, intelligentare, mer effektiva, de kan reparera varandra, de är mindre känsliga för kyla och värme osv (vilket gör dem väl lämpade att klara sig igenom vår stundande miljökris), och framför allt så är de helt befriade från mänskliga tillkortakommanden som känslor, etik och moral.

Även om man, förmodligen med rätta, kan tycka att min lilla text spårade ur mot slutet så är det ändå intressant att tänka på vilken människosyn vi människor själva skapar genom språket, och vad vi skapar för framtid för oss själva. Avslutningsvis lämnar jag er med varsitt citat från två personer som lämnat jättelika fotspår i vår moderna historia, om än inte riktigt på samma sätt. Sug på dem.

”One world, one Web, one program” – Bill Gates

”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” – Adolf Hitler 

Öhhhm, eeeh…

Detta är inget officiellt språkkonsultinlägg i min blogg, men efter att ha läst de flesta klasskompisars blogg så känner jag mig tvungen att erkänna: Ja, jag har sannolikt fler kromosomer i kroppen än någon annan i klassen. Därav mitt märkliga val av bloggtema, vilket jag inte insett var så märkligt förrän jag läst alla andras bloggar som är så vackert seriösa.. :/

Nunberg…

Geoffrey Nunberg talar i sin artikel ”Farewell to the Information Age” om information som två skilda begrepp. Den vanliga innebörden av begreppet information är vad han kallar den ”partikularistiska” innebörden, vilket i allt väsentligt är synonymt med kunskap om något, medan den andra innebörden är något mer abstrakt, att informationen är något som skapats med avsikt men att denna avsikt inte nödvändigtvis är att informationen ska vara betydelsefull på något sätt.

Träffande är då att mitt bestående intryck av Nunbergs artikel är att den uppenbarligen skapats med någon sorts avsikt från Nunbergs sida (bokstäverna har ju inte slumpmässigt fallit på fätt plats och bildat existerande ord), men att jag inte kan uttyda någon egentlig innebörd i det han skrivit. Hans teoretiserande kring innebörden av begreppet information, samt om att informationen i modern tid har frigjort sig från det ramverk som utgjorts av tidigare informationsbärare (böcker, skriftrullar osv.), är så löjeväckande abstrakt att jag har svårt att se något annat tillämpningsområde för hans artikel än som akademisk gymnastikövning.

Mot slutet av artikeln talar han om den information som utgör Internet. Han menar att antalet skribenter, och även antalet läsare, drastiskt skjutit i höjden på senare tid på grund av den lätthet med vilken man kan besudla Internet med egenproducerad text och även på grund av att alla Internet-användare på jorden har åtkomst till den text man ”publicerat”. Vid sidan av den enorma mängd text som publiceras på Internet så nämner han även att problem självfallet uppstår med kvalitetskontrollen på de texter som läggs upp. Genom att publicera mitt svar på dagens hemläxa på Internet så är jag i högsta grad delaktig i att addera ytterligare en text till den redan enorma textmassan på Internet, och denna text har heller inte genomgått någon annan kvalitetskontroll än min egen. 

Dessutom, med tanke på att Nunbergs artikel förmodligen är tillgänglig i elektronisk form, så kan jag även passa på att dela ut en känga till hans förläggare. Artikeln är full med språkliga missar. Kanske Nunberg och hans gode förläggare skulle ha behövt anlita en språkkonsult?

Reflektion över dagens ämne

Jag har nu påbörjat en prenumeration på en s.k. ”news feed” som handlar om ett av mina största intressen, gitarrer och gitarrspelande. Spontant så känns det som att man lätt kan översköljas av enorma mängder text, och att den rena mängden gör att man blir avtrubbad och inte orkar ta del av allting. Även om det är jag själv som valt att anmäla mig för den tjänsten, så känns det som att jag inte själv styr över när jag vill ta del av en viss information. Jag är dock helt ny på den här typen av internettjänster, och kan säkerligen ändra åsikt med tiden, men jag föredrar nog det gamla hederliga sättet att skaffa information; dvs söka efter den specifika information jag vill ta del av via en vanlig sökmotor. Man kan säkerligen gå miste om saker på det sättet, men då slipper man å andra sidan bo framför datorn för att ha en chans att sålla bland all text som man får.

Två minuter senare…

Nu vet hon om att min blogg handlar om henne. Hennes reaktion? En slängkyss. King! Första gången jag fått hångla på bra länge.. Även om det var fyra meter luft mellan oss.. Men gnistorna flyger ändå. Vår kärlek är gränslös… Når över alla vidder och även över en datorskärm.

Idag börjar det…

Nu ska världen få veta det jag själv vetat om länge! Nu sitter hon där… förbryllad… perplex… med ett uttryck av endast vagt förstående i ansiktet.. Nu flinar hon lite sött sådär, som bara Elinn kan. Oj, där blev hon törstig.

 Ja, ungefär så här kommer det att se ut. Elinn ÄR verkligen konstig, och varför hålla den informationen undan från världen?

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!